Pilgrimsfalken – den snabba jägaren

I Sverige förekommer pilgrimsfalken som häckfågel, och den kan ses både vid klippbranter och i urbana miljöer där den jagar exempelvis duvor. Den är särskilt intressant ur ett viltrehabiliteringsperspektiv eftersom en fågel kan se till synes återställd ut, men ändå ha kvar problem med syn, flygprecision eller förmågan att fånga levande byten.

Här går vi igenom artens systematik, utseende, anatomi, jakt, föda, häckning, ungarnas utveckling, flyttning, sjukdomar, hot och rehabilitering.

1. Taxonomi och systematik

Pilgrimsfalken tillhör familjen falkar. Den är alltså inte en hök, trots att den liksom duvhöken är en skicklig fågeljägare.

Andra svenska arter inom släktet Falco är bland annat:

• Jaktfalk (Falco rusticolus).

• Lärkfalk (Falco subbuteo).

• Stenfalk (Falco columbarius).

• Tornfalk (Falco tinnunculus).

Varifrån kommer namnet?

Det vetenskapliga namnet peregrinus betyder ungefär ”främmande” eller ”vandrande”. Det syftar på pilgrimsfalkens vidsträckta utbredning och flyttande levnadssätt hos många populationer.

Arten finns på alla kontinenter utom Antarktis och förekommer i mycket varierande miljöer, från arktiska områden till tropiska kuster och storstäder.

Underarter

Pilgrimsfalken delas traditionellt in i ett antal geografiska underarter. Dessa skiljer sig åt i bland annat storlek, fjäderdräkt och flyttningsmönster.

Den nominella underarten, Falco peregrinus peregrinus, förekommer i stora delar av Europa, inklusive Sverige.

Underarter kan vara svåra att bestämma enbart från fotografier, eftersom variationen mellan individer och mellan åldersklasser kan vara betydande.

2. Storlek, vikt och könsskillnader

Storleken varierar mellan geografiska populationer och mellan könen.

Honan och hanen

Pilgrimsfalken uppvisar tydlig omvänd storleksdimorfism, vilket innebär att honan i genomsnitt är större än hanen.

• Hane: ofta omkring 450–750 gram.

• Hona: ofta omkring 700–1 100 gram.

Det finns variation och överlappning, särskilt mellan olika underarter.

Hos rovfåglar används ibland uttrycket tiercel på engelska om en hanfalk. Det traditionella namnet kommer av att hanen ofta är ungefär en tredjedel mindre än honan, även om den faktiska skillnaden varierar.

Varför är honan större?

Det finns flera evolutionära förklaringsmodeller. Storleksskillnaden kan minska konkurrensen mellan könen om byten och göra att paret kan utnyttja olika storlekar av bytesfåglar. Det kan också finnas samband med arbetsfördelningen vid häckningen och evolutionärt urval.

Det är dock inte så enkelt som att honan alltid jagar större byten eller att hanen enbart jagar små fåglar. Båda könen kan ta en bred variation av byten.

Viktigt vid rehabilitering: En pilgrimsfalk kan inte könsbestämmas säkert utifrån en enskild viktuppgift. Vikt måste bedömas tillsammans med kroppskondition, ålder och individens storlek.

3. Utseende och fjäderdräkt

Huvud och ansikte

Ett av artens tydligaste kännetecken är den mörka ansiktsteckningen.

Pilgrimsfalken har:

• Mörkgrå till nästan svart hjässa.

• Bred, svart mustaschrand under ögat.

• Ljusa kinder och strupe.

• Mörka ögon.

• Gul vaxhud vid näbbroten hos vuxna individer.

• Gul ögonring och gula ben.

Mustaschstrecket är ofta så tydligt att det ser ut som om fågeln bär en mörk hjälm.

Det hjälper till att skilja pilgrimsfalken från flera andra falkar, även om ljusförhållanden och ålder påverkar hur tydligt mönstret syns.

Ovansidan

Ovansidan är vanligen skiffergrå eller blågrå hos vuxna fåglar.

Fjädrarna har ett överlappande mönster som ger ett relativt jämnt, mörkt intryck på håll.

Undersidan

Strupen och övre bröstet är ljusa. Längre ned på buken och flankerna finns mörka tvärband.

Mönstret kan variera mellan underarter och individer. Vissa har grövre och tätare bandning än andra.

Näbb och näbbtand

Pilgrimsfalkens näbb är kort, stark och krokformad.

På övernäbbens skärkant finns ett tandliknande utskott, ofta kallat tomial tooth. Det samverkar med formen på undernäbben och är en specialisering som hjälper falken att snabbt döda byten genom att skada halsregionen.

Ben och klor

Pilgrimsfalken har kraftiga fötter med långa, böjda klor.

Fötterna används framför allt för att gripa och kontrollera bytet under anfallet. Näbben används därefter för att döda och stycka det.

4. Ungfåglar och åldersbestämning

Nykläckt unge

Pilgrimsfalkens ungar kläcks med ett mjukt dunlager och är helt beroende av föräldrarna.

De kan inte reglera kroppstemperaturen lika effektivt som vuxna fåglar och behöver regelbunden värme, skydd och matning.

Ungarna har från början mörka ögon och en näbb som ännu inte har vuxenfågelns fullt utvecklade utseende.

Växande unge

Under de första veckorna växer fjäderspolar fram på vingarna och kroppen. Dunet ersätts gradvis av fjädrar.

Vingpennorna utvecklas successivt, och ungen blir allt bättre på att hålla balansen, sitta upprätt och röra sig i boet.

Juvenil fjäderdräkt

En ung pilgrimsfalk har typiskt:

• Brun till mörkt brungrå ovansida.

• Ljusa fjäderkanter som ger ett fjälligt utseende.

• Beigevit undersida.

• Mörka, längsgående streck på bröst och buk.

• Ofta blågrå eller gråaktig vaxhud och ögonring.

• Ben som inte alltid har samma intensiva gula färg som hos en vuxen.

Den viktigaste skillnaden i fjäderdräkten är att ungfågelns undersida har längsgående streck, medan vuxna fåglar vanligen har tvärgående band.

När blir den vuxen?

Pilgrimsfalken får sin första flygförmåga efter ungefär fem till sex veckor i boet, men den är långt ifrån självständig då.

Ungfågeln behöver ytterligare tid för att utveckla jaktteknik, flygkontroll och förmågan att försörja sig.

Könsmognad och tidpunkt för första häckning varierar. Många pilgrimsfalkar kan häcka redan under sitt andra kalenderår, men det betyder inte att alla gör det.

5. Anatomi och fysiologi

Pilgrimsfalkens kropp är ett exempel på extrem anpassning till aktiv jakt i luften. Varje del av kroppen bidrar till att fånga byten som själva kan vara mycket snabba.

Skelett och bröstmuskulatur

Falken har ett lätt men starkt skelett. Bröstbenet har en tydlig köl där de stora flygmusklerna fäster.

Den stora bröstmuskeln, musculus pectoralis, driver huvudsakligen vingens nedslag. Den djupare musculus supracoracoideus hjälper till att lyfta vingen.

Det är samspelet mellan dessa muskler, skelettet och vingarnas form som möjliggör kraftfull acceleration och kontrollerade manövrer.

Vid rehabilitering är symmetrisk muskelmassa viktig. En fågel som har varit stillasittande länge kan förlora så mycket muskelstyrka att den inte klarar normal jakt, även om skelettskadorna har läkt.

Vingarnas konstruktion

Pilgrimsfalkens vingar är långa, spetsiga och relativt smala. De ger en kombination av låg luftmotståndskraft och god kontroll i hög hastighet.

Under snabb flygning kan vingarna hållas relativt smala mot kroppen. Vid svängar och inbromsning förändrar fågeln vingarnas vinkel och utbredning.

Det är alltså inte enbart vingarnas storlek som ger hög hastighet, utan även deras form och fågelns förmåga att kontrollera luftflödet.

Synen

Synen är avgörande för pilgrimsfalkens jakt.

Den behöver kunna upptäcka ett byte på långt avstånd och följa det medan både jägaren och bytet rör sig snabbt.

Falkar har specialiserade områden på näthinnan som ger hög synskärpa. De kan därför urskilja små detaljer på stora avstånd under goda förhållanden.

Pilgrimsfalken har dessutom ett tredje ögonlock, blinkhinnan, som kan röra sig över ögats yta. Den hjälper till att skydda ögat och hålla det fuktigt.

Detta är särskilt användbart under snabba dyk, då luftflödet och partiklar annars skulle kunna skada ögats yta.

Andning och syresättning

Fåglar har ett effektivt andningssystem med relativt styva lungor och luftsäckar som bidrar till luftens rörelse genom lungorna.

Systemet möjliggör ett effektivt gasutbyte även under fysisk ansträngning.

Vid hantering av en rovfågel är det viktigt att inte komprimera bröstkorgen. Fåglar har ingen diafragma som däggdjur, och deras andning är beroende av att bröstkorgens rörelser inte hindras.

Temperaturreglering

Pilgrimsfalken kan leva i mycket skiftande klimat. Den förekommer både i kalla nordliga områden och i varmare regioner.

Friska vuxna fåglar har god temperaturreglering, men ungar, avmagrade individer och fåglar i chock kan snabbt bli nedkylda.

Samtidigt kan en stressad fågel överhettas, särskilt vid upprepade flyktförsök i ett varmt eller dåligt ventilerat utrymme.

6. Hastighet – hur snabb är pilgrimsfalken?

Under ett sådant anfall kan den nå hastigheter på över 300 km/h. I vissa mätningar och uppskattningar anges ännu högre hastigheter, men de beror på hur dyket genomförs och hur hastigheten mäts. Det är därför missvisande att ange en enda hastighet som om alla pilgrimsfalkar alltid når den.

 

Hur går jaktdyket till?

Är pilgrimsfalken världens snabbaste fågel?

Pilgrimsfalken brukar beskrivas som världens snabbaste djur när det gäller uppmätt hastighet i en aktivt utförd störtdykning.

Det är viktigt att skilja mellan olika typer av hastighet:

• Planflykt: betydligt långsammare än under ett brant dyk.

• Förföljelseflykt: hög hastighet i en mer direkt jakt.

• Störtdykning: de allra högsta hastigheterna, då gravitationen bidrar kraftigt.

En pilgrimsfalks extrema dykhastighet innebär inte att den är snabbast i alla situationer. Andra fåglar kan vara mycket snabba i planflykt eller ha andra specialiseringar.

7. Utbredning och livsmiljö

Pilgrimsfalken har en av de största geografiska utbredningarna bland världens fåglar. Den förekommer på nästan alla kontinenter och i miljöer som skiljer sig kraftigt från varandra.

Typiska häckningsmiljöer

Traditionellt häckar pilgrimsfalken på:

• Branta klippväggar.

• Bergsbranter.

• Kustklippor.

• Klippiga öar.

• Branter vid sjöar och älvar.

Den kan också häcka på konstgjorda strukturer, exempelvis höga byggnader, broar och andra konstruktioner som erbjuder en skyddad hylla.

I städer kan den dra nytta av höga byggnader som ersättning för naturliga klippor och av den stora mängden duvor och andra fåglar.

Pilgrimsfalken i Sverige

I Sverige har pilgrimsfalken historiskt haft en mycket kraftig tillbakagång men återhämtat sig efter skyddsåtgärder och avels- och utsättningsprogram.

Den förekommer numera i stora delar av landet, med viktiga områden i bland annat västra Götaland och Norrbotten. Häckningsmiljöerna omfattar både klippbranter och, i norra Sverige, vissa våta myrar.

Pilgrimsfalken är ofta knuten till platser där det finns god tillgång på medelstora fåglar och lämpliga utsiktsplatser.

Jaktområdets storlek

Under häckningen kan en pilgrimsfalk jaga flera kilometer från boet. Hur stort jaktområdet blir beror på bytestillgång, terräng och hur många andra rovfåglar som finns i området.

Ett par behöver inte jaga på samma plats varje dag. De kan utnyttja flera olika områden beroende på var bytena befinner sig.

8. Föda och jaktstrategi

Vanliga bytesdjur

Födan kan omfatta:

• Duvor.

• Starar.

• Trastar.

• Vadare.

• Änder och andra mindre vattenfåglar.

• Måsfåglar.

• Småfåglar som passerar genom jaktområdet.

Även fladdermöss kan tas ibland, men fåglar dominerar normalt födan.

Jakt på duvor

Duvor är viktiga bytesdjur i många miljöer, inte minst i städer.

Pilgrimsfalken kan överraska en duva under flygning och använda ett snabbt anfall för att slå eller gripa den.

Den behöver inte alltid fånga bytet med klorna vid första kontakten. En träff kan skada eller desorientera bytet, varefter falken kan följa efter och fånga det.

Jakt på vadare och vattenfåglar

Vid kuster och våtmarker jagar pilgrimsfalken ofta fåglar som rör sig i flock.

En flock kan plötsligt ändra riktning när en falk närmar sig. Det ställer höga krav på jägarens förmåga att förutse bytesfåglarnas rörelser.

Jaktteknikens begränsningar

Pilgrimsfalken lyckas inte vid varje anfall. Byten kan hinna undan, upptäcka falken tidigt eller flyga in i vegetation där ett höghastighetsanfall blir svårare.

Jakten kräver mycket energi, och det är därför viktigt att fågeln kan välja sina anfall med precision.

9. Häckning och parbildning

Parbildning

Pilgrimsfalkar bildar ofta långvariga par och kan återvända till samma häckningsplats år efter år.

Under uppvaktningen utför de avancerade flygningar, cirklar runt varandra och kan genomföra branta dyk och jaktliknande förföljelser.

Hanen överlämnar ofta föda till honan. Ibland sker överlämningen i luften, där honan vänder sig och tar bytet direkt från hanens fötter.

Boet

Pilgrimsfalken bygger normalt inget traditionellt kvistbo.

Den lägger äggen i en grund fördjupning, en så kallad skrapgrop, på en klipphylla med grus eller annat lämpligt underlag. Den kan även använda vissa konstgjorda konstruktioner och ibland gamla bon från andra större fåglar.

Typiska häckningsplatser är:

• Höga klippbranter.

• Kustklippor.

• Bergväggar.

• Höga byggnader.

• Broar och andra höga konstruktioner.

Häckningsplatsen behöver ge tillräckligt skydd och ligga så att ungarna inte lätt faller ned.

Äggläggning

Honan lägger vanligen 3–4 ägg, men kullar med 2–5 ägg förekommer.

Äggen är relativt stora och har en ljus grundfärg med röda, bruna eller purpurbruna fläckar.

Ruvning

Ruvningen tar normalt omkring 29–33 dagar.

Honan sköter den största delen av ruvningen, men hanen kan också ruva under kortare perioder. Hanen förser ofta honan med föda medan hon ligger på äggen.

Försvar av boet

Pilgrimsfalken kan försvara häckningsplatsen aggressivt.

Den kan göra upprepade utfall mot inkräktare och reagera kraftigt på människor som närmar sig boet.

Störningar under häckningen kan leda till att ägg eller ungar lämnas oskyddade. Därför är det viktigt att inte närma sig kända boplatser i onödan.

10. Ungarnas utveckling – från kläckning till självständighet

Tidsangivelserna är ungefärliga. Enligt brittiska ringmärknings- och häckningsdata ligger den typiska tiden till utflygning runt 39–40 dagar.

Hur lär sig ungarna att jaga?

Föräldrarna fortsätter att leverera föda efter att ungarna lämnat boet.

När ungarna blir skickligare kan föräldrarna släppa eller överlämna bytesdjur i luften. Ungarna får då träna på att förfölja och fånga bytet.

Denna period är mycket viktig eftersom pilgrimsfalkens jakt kräver avancerad koordination.

När är ungen självständig?

En flygg ungfågel är inte automatiskt självständig. Den behöver kunna:

• Flyga kraftfullt och kontrollerat.

• Bromsa och landa säkert.

• Upptäcka bytesfåglar.

• Följa och fånga byten i luften.

• Hantera och äta bytet självständigt.

• Hålla en stabil kroppsvikt genom egen jakt.

Beroendet av föräldrarna fortsätter ofta i flera veckor efter utflygningen. För vissa individer och populationer är perioden längre än för andra.

11. Familjeliv och socialt beteende

Pilgrimsfalken är i regel territoriell under häckningen.

Ett häckande par försvarar själva boplatsen och det närmaste området, men jaktområdet kan vara betydligt större.

Arbetsfördelning mellan könen

Hanen står ofta för en stor del av födoanskaffningen under ruvningen och när ungarna är små.

Honan ruvar mer och skyddar ungarna, men båda föräldrarna bidrar till ungarnas försörjning.

När ungarna blir större deltar honan också mer i jakten.

Kommunikation

Pilgrimsfalkar kommunicerar med olika läten och kroppsspråk.

Lätena kan bli intensiva vid boet, exempelvis när föräldrarna varnar för inkräktare eller när ungarna tigger efter mat.

Ungarnas rop är ofta upprepade och genomträngande. De kan höras även efter att ungarna blivit flygga.

12. Flyttning och övervintring

Pilgrimsfalken har ett varierande flyttningsmönster.

Vissa populationer är huvudsakligen stationära, medan andra flyttar långa sträckor mellan häckningsområden och vinterkvarter.

Svenska pilgrimsfalkar

Flyttningsmönstret skiljer sig mellan norra och södra Sverige.

• Vissa sydsvenska fåglar övervintrar i Västeuropa, exempelvis på Iberiska halvön.

• Fåglar från norra Sverige kan flytta längre söderut, bland annat till Medelhavsområdet och Afrika.

• En del individer stannar kvar i Sverige under vintern.

Detta innebär att man kan se pilgrimsfalkar i Sverige även under den kalla årstiden, även om förekomsten varierar geografiskt.

Varför flyttar de?

Flyttningen påverkas av tillgången på föda, klimat och dagslängd.

I nordliga områden kan det bli svårare att hitta tillräckligt med bytesfåglar under vintern. Andra populationer kan däremot hitta tillräcklig föda året runt och därför stanna kvar.

Risker under flyttningen

Pilgrimsfalkar kan utsättas för:

• Kollisioner med byggnader och andra konstruktioner.

• Förlust av lämpliga rastplatser.

• Förändrad tillgång på bytesfåglar.

• Miljögifter som ansamlas genom födan.

• Illegal jakt och annan förföljelse.

13. Ruggning och fjädervård

Pilgrimsfalken byter fjädrar successivt. Ruggningen sker normalt så att fågeln kan behålla flygförmågan.

Vingpennorna är särskilt viktiga för jakt och manövrering. Skadade eller saknade fjädrar kan påverka fågelns prestanda även om skelettet och musklerna är friska.

Varför är fjäderkvaliteten så viktig?

En pilgrimsfalk behöver kunna ändra riktning snabbt och kontrollera flykten under höga hastigheter.

Skadade handpennor kan försämra:

• Acceleration.

• Bromsning.

• Svängförmåga.

• Stabilitet.

• Precision vid anfall.

En fågel som kan flyga rakt fram behöver alltså inte ha tillräcklig flygförmåga för att jaga.

Vid rehabilitering kan vissa fjäderskador repareras genom specialiserade metoder, men det beror på skadans typ och fjäderns utvecklingsstadium.

14. Livslängd och dödlighet

Pilgrimsfalkar kan leva länge, men många individer dör under de första levnadsåren.

Brittiska ringmärkningsdata anger en typisk förväntad livslängd på omkring sju år för individer som når häckningsålder. En ringmärkt pilgrimsfalk har dokumenterats bli nästan 22 år gammal.

Detta är inte samma sak som att alla individer normalt blir så gamla. Maximal dokumenterad ålder är ett undantag.

Vanliga dödsorsaker

• Kollisioner med fönster och byggnader.

• Kollisioner med fordon.

• Svårigheter att fånga föda, särskilt hos ungfåglar.

• Sjukdomar och parasiter.

• Miljögifter.

• Illegal förföljelse.

• Skador i samband med jakt.

Vuxna fåglar med etablerade revir har ofta bättre överlevnad än unga fåglar som ännu lär sig jaga.

15. Naturliga fiender och konkurrens

Vuxna pilgrimsfalkar har relativt få naturliga fiender, men ägg och ungar kan utsättas för predation.

Möjliga fiender och konkurrenter omfattar:

• Berguv och andra stora ugglor.

• Större rovfåglar.

• Kråkfåglar som kan plundra ägg eller ungar.

• Andra pilgrimsfalkar som konkurrerar om revir och boplatser.

Berguv och pilgrimsfalk kan konkurrera om lämpliga häckningsplatser i klippbranter.

Pilgrimsfalken kan samtidigt vara en viktig predator i ekosystemet genom att påverka bytesfåglarnas beteende och lokala förekomst.

16. Hot och bevarandestatus

DDT och andra miljögifter

Ett av de allvarligaste historiska hoten var bekämpningsmedlet DDT och dess nedbrytningsprodukt DDE.

Ämnena kunde ansamlas i näringskedjan. När pilgrimsfalken åt förorenade bytesfåglar fick den i sig gifterna.

En av de allvarligaste effekterna var att äggskalen blev tunnare och lättare gick sönder under ruvningen. Fortplantningen försämrades därför kraftigt.

Förföljelse

Pilgrimsfalken har också utsatts för illegal förföljelse, ägginsamling och fångst.

När bestånden minskade blev skyddsåtgärder och uppfödningsprogram avgörande för att rädda flera populationer.

Återhämtningen i Sverige

Enligt Naturhistoriska riksmuseet hade Sverige endast omkring 15 häckande par under den värsta perioden. Genom skydd och riktade bevarandeinsatser har arten återhämtat sig och etablerat sig på fler platser.

Hot i dag

Även om den globala arten klassas som livskraftig finns det fortsatt regionala problem.

Bland dessa märks:

• Störningar vid häckningsplatser.

• Illegal förföljelse.

• Miljögifter.

• Kollisioner med byggnader och annan infrastruktur.

• Förändringar i bytesfåglarnas förekomst.

Global hotstatus och svensk rödlistning är två olika bedömningar. En art kan vara livskraftig globalt och samtidigt ha en mer bekymmersam status i Sverige.

I Sverige är pilgrimsfalken dessutom fridlyst och omfattas av artskyddet. Kända häckningsplatser ska behandlas varsamt, och störningar under häckning kan vara förbjudna.

17. Pilgrimsfalken inom viltrehabilitering

En fågel kan ha läkta skelettskador men ändå sakna förmågan att fånga byten. Den kan också flyga normalt i ett begränsat utrymme men misslyckas med att bromsa eller svänga tillräckligt snabbt.

Första bedömningen

Vid mottagning bör man, utifrån kompetens och möjlighet till veterinärbedömning, undersöka följande:

Vanliga skador

Pilgrimsfalkar kan komma in efter:

• Fönsterkollisioner.

• Kollisioner med fordon.

• Vingfrakturer.

• Skador på skuldergördeln.

• Huvudtrauma.

• Ögonskador.

• Muskelskador.

• Fjäderskador.

• Utmattning och avmagring.

Misstänkt fraktur eller huvudtrauma behöver veterinärbedömning. Röntgen kan vara nödvändigt för att identifiera skador som inte går att bedöma genom yttre undersökning.

Stresskänslighet

En stressad pilgrimsfalk kan slå mot burväggar, försöka fly upprepade gånger eller skada fjäderdräkten.

Därför är en lugn, välventilerad och säker miljö viktig under den akuta fasen.

Hantering bör begränsas till det som behövs. Bröstkorgen får inte pressas ihop, eftersom det kan hindra fågelns andning.

18. Utfodring under rehabilitering

Pilgrimsfalkens naturliga föda består huvudsakligen av hela fåglar eller delar av bytesfåglar. Vid rehabilitering behöver fodret vara hygieniskt säkert och näringsmässigt lämpligt.

Varför räcker inte rent kött?

Rent muskelkött, exempelvis kycklingfilé, saknar en del av den näringsmässiga sammansättning som en rovfågel får från hela bytesdjur.

En långvarigt ensidig diet kan ge brister i bland annat mineraler och vitaminer. Kalcium-fosforbalansen är särskilt viktig.

Hela bytesdjur

Lämpliga hela bytesdjur kan bidra med muskler, organ, ben och andra vävnader som tillsammans ger en mer komplett näringsprofil.

Fodret behöver dock anpassas efter individens ålder, kroppskondition och medicinska tillstånd.

Avmagrade individer

En kraftigt avmagrad fågel ska inte automatiskt få stora måltider direkt.

Återutfodring kan behöva ske gradvis under veterinär vägledning, särskilt om fågeln har varit utan föda länge eller visar tecken på uttorkning och allmänpåverkan.

Tvångsmatning utan rätt kompetens innebär risk för aspiration och andra komplikationer.

19. Sjukdomar och parasiter

Pilgrimsfalkar kan drabbas av flera sjukdomar, men symtomen är ofta ospecifika. Diagnos och behandling behöver därför bygga på klinisk undersökning och, när det behövs, laboratorieprover.

Aspergillos

Aspergillos är en svampinfektion som kan påverka luftvägarna.

Möjliga symtom är:

• Ansträngd andning.

• Minskad uthållighet.

• Nedsatt aptit.

• Viktnedgång.

• Försämrat allmäntillstånd.

Stress, dålig luftkvalitet och nedsatt kondition kan bidra till att en infektion utvecklas.

Trikomonas

Trichomonas gallinae kan orsaka sjukdom i munhåla och svalg hos fåglar.

Möjliga tecken är sväljsvårigheter, förändringar i munhålan, salivering och viktnedgång.

Smitta kan förekomma via infekterade bytesfåglar, bland annat duvor.

Bakteriella infektioner

Sår, frakturer och kollisionstrauma kan kompliceras av bakterieinfektioner.

Antibiotikabehandling ska baseras på veterinär bedömning. Olika infektioner kräver olika behandling, och antibiotika är inte lämpligt vid alla typer av sjukdom.

Parasiter

Både inre och yttre parasiter kan förekomma. Fynd av parasiter innebär inte automatiskt att behandling behövs; betydelsen beror på parasitart, mängd och fågelns kliniska tillstånd.

Fjäderskador

Brutna eller skadade vingpennor kan vara avgörande för om en pilgrimsfalk kan återutsättas.

I vissa fall kan specialiserad fjäderreparation vara möjlig, men det måste bedömas individuellt.

20. Flygträning och återutsättning

En pilgrimsfalk bör inte återutsättas bara för att den kan flyga.

Den behöver ha tillräcklig styrka, uthållighet och precision för att fånga byten i luften.

Flygträning

När fågeln är medicinskt stabil kan rehabiliteringen gradvis övergå till mer omfattande flygträning.

Miljön behöver ge utrymme för:

• Kraftfulla vingslag.

• Acceleration.

• Bromsning.

• Kontrollerade svängar.

• Säker landning.

• Uthållig flygning.

En vanlig bur är inte tillräcklig för att utvärdera alla dessa egenskaper.

Jaktförmåga

Fågeln måste kunna upptäcka, förfölja och fånga lämpliga byten. För en pilgrimsfalk är detta särskilt viktigt eftersom den nästan helt är beroende av att jaga levande fåglar.

Att den äter själv ur en skål visar inte att den kan försörja sig i naturen.

Tidpunkt och plats

En pilgrimsfalk som är färdigrehabiliterad behöver släppas vid en tidpunkt och på en plats som ger goda förutsättningar att överleva.

Bedömningen behöver ta hänsyn till individens ursprung, ålder, flyttningsmönster, bytesförekomst och eventuella territoriella förhållanden.

Om fågeln har en kvarstående skada som hindrar effektiv jakt kan den vara olämplig för återutsättning, även om den i övrigt verkar frisk.

21. Intressanta fakta om pilgrimsfalken

• Den kan nå över 300 km/h under vissa störtdykningar.

• Den finns på alla kontinenter utom Antarktis.

• Den jagar framför allt andra fåglar i luften.

• Honan är vanligen betydligt större än hanen.

• Den bygger normalt inget traditionellt kvistbo utan lägger äggen i en grund skrapgrop.

• Den kan häcka på höga byggnader och broar som ersätter naturliga klippbranter.

• Den har ett tandliknande utskott på övernäbben som bidrar till att döda bytet.

• Dess tredje ögonlock hjälper till att skydda ögat under flygning.

• Den drabbades historiskt hårt av DDT och andra miljögifter.

• Bevarandeprogram har bidragit till att den återhämtat sig i många områden.

22. Vanliga missuppfattningar

”Pilgrimsfalken flyger alltid i 300 km/h.”

Nej. De allra högsta hastigheterna uppnås under särskilda störtdykningar. Planflykt och vanlig förföljelseflykt sker i betydligt lägre hastigheter.

”En pilgrimsfalk som flyger normalt är redo att släppas.”

Nej. Den måste även kunna jaga, bromsa, svänga, landa och hantera byten på ett naturligt sätt.

”Alla pilgrimsfalkar flyttar till Afrika.”

Nej. Flyttningsmönstret varierar mellan populationer och individer. Vissa stannar i eller nära sina häckningsområden året runt.

”Pilgrimsfalken bygger ett stort bo av kvistar.”

Vanligen inte. Den lägger normalt äggen i en grund fördjupning på en klipphylla eller liknande plats.

”Pilgrimsfalken äter främst duvor.”

Duvor kan vara viktiga byten, särskilt i städer, men födan omfattar många olika fågelarter.

”Eftersom arten är globalt livskraftig är den inte hotad någonstans.”

Nej. Regionala bestånd kan fortfarande vara utsatta för störningar, miljögifter och andra hot även om den globala populationen är livskraftig.

23. Källor för fortsatt fördjupning

• Naturhistoriska riksmuseet – Sveriges falkar. Svenska kännetecken, storlek, utbredning och information om statens vilt.

   

• Cornell Lab of Ornithology – Peregrine Falcon. Utseende, beteende, föda och jakt.

   

• British Trust for Ornithology – Peregrine bird facts. Häckningsdata, ruvning, utflygning och livslängd.

  The Peregrine Fund – Peregrine Falcon. Fortplantning, ekologi och bevarande
• BirdLife International – Global artprofil. Global utbredning och bevarandestatus.