Ekorren – skogens skickliga klättrare

Ekorren, Sciurus vulgaris, är en av Sveriges mest välkända gnagare. Den känns lätt igen på sin långa, yviga svans, sina stora ögon och sina kraftiga baktassar. Ekorren är framför allt anpassad för ett liv i träden, där den snabbt kan springa längs grenar, göra långa hopp och klättra både uppför och nedför trädstammar.

Den svenska ekorren förekommer över hela landet, inklusive på Öland och Gotland. Arten finns även i stora delar av Europa och Asien.

Utseende och storlek

En vuxen ekorre väger vanligtvis omkring 250–350 gram. Kroppen är ungefär 20–25 centimeter lång och därtill kommer den långa svansen, som ofta är nästan lika lång som kroppen. Vikten kan variera beroende på individ, årstid, livsmiljö och tillgången på föda.

Pälsens färg varierar mycket. Den kan vara:

ljust röd eller roströd
rödbrun
mörkbrun
gråbrun
nästan svart

Magen är vanligtvis vit eller mycket ljus. Under vintern blir pälsen tätare och ofta mer gråaktig. Då utvecklar många ekorrar också tydliga hårtofsar på öronen.

Pälsfärgen säger inte om ekorren är ung eller gammal och inte heller om det är en hane eller hona.

Anpassad för livet i träden

Ekorren har långa ben, kraftiga baktassar och spetsiga, böjda klor som ger ett bra grepp om bark och grenar. Baktassarna kan vridas kraftigt, vilket gör att ekorren kan klättra nedför en trädstam med huvudet först.

Den yviga svansen har flera viktiga funktioner. Den används bland annat:

för att hålla balansen
som styrhjälp vid hopp
för att signalera till andra ekorrar
som skydd mot kyla och väder
för att hjälpa till att reglera kroppstemperaturen

Ekorren har också mycket god syn och kan snabbt upptäcka rovdjur och bedöma avstånd mellan grenar. Känsliga morrhår vid nosen och på benen hjälper den att orientera sig och undvika hinder.

Var lever ekorren?

Ekorren förekommer i stora delar av Sverige och kan leva i många olika miljöer. Den trivs särskilt där det finns träd som ger både mat, skydd och möjlighet att bygga bo.

Vanliga livsmiljöer är:

barrskog
blandskog
lövskog
skogsbryn
parker
kyrkogårdar
större trädgårdar
villaområden med sammanhängande trädbestånd

Granar är särskilt viktiga eftersom de ger frön, skydd och lämpliga platser för bon. Ekorrar använder även tall, hassel, bok, ek och andra träd beroende på vad som finns i området.

Sammanhängande trädkronor och buskage gör det lättare för ekorren att förflytta sig utan att behöva gå ner på marken. Stora öppna områden och hårt trafikerade vägar kan därför bli farliga hinder.

Ett dagaktivt djur

Till skillnad från många andra mindre däggdjur är ekorren huvudsakligen aktiv under dagen. Den är ofta särskilt aktiv under morgonen och senare på eftermiddagen.

Ekorren tillbringar en stor del av dagen med att:

söka efter föda
skala kottar
gömma mat
bygga eller förbättra sitt bo
putsa pälsen
bevaka omgivningen
förflytta sig mellan olika födoplatser

Vid mycket dåligt väder kan ekorren stanna i boet under längre perioder.

Ekorren går inte i vinterdvala. Den är aktiv under hela året, men kan vila mer och lämna boet mer sällan under mycket kalla, blåsiga eller snörika dagar.

Vad äter ekorren?

Ekorren är huvudsakligen växtätare och äter framför allt energirik föda från träd och buskar. Favoritfödan är bland annat hasselnötter samt frön från gran- och tallkottar.

Födan kan även bestå av:

bokollon och ekollon
frön
knoppar och unga skott
bark
bär
svampar
lavar och mossor
trädens sav
gröna växtdelar

Ekorren kan även äta insekter och larver. I sällsynta fall kan den ta fågelägg eller mycket små fågelungar, men detta utgör inte någon huvuddel av den normala födan.

Eftersom ekorren är en gnagare växer framtänderna hela livet. Den måste därför regelbundet gnaga för att slita ned dem. En vuxen ekorre har fyra framtänder och sexton kindtänder.

Ekorren samlar mat

Under sensommaren och hösten samlar ekorren föda inför perioder då maten är svårare att hitta. Nötter och frön göms ofta en och en eller några få tillsammans i marken, bland löv eller i andra små gömställen.

Svampar kan placeras högt uppe på grenar för att torka och sparas till senare.

Ekorren hittar förråden med hjälp av lukt, syn och minne. En del gömd föda blir aldrig återfunnen. På så sätt kan ekorren bidra till att frön sprids och att nya träd och buskar börjar växa.

Ekorrens bo

Ekorren bygger vanligen sitt bo högt uppe i ett träd, ofta intill stammen eller i en tät grenklyka. Boet är ungefär 30 centimeter i diameter och kan ligga omkring 6–10 meter över marken. Gran används ofta som boträd.

Utifrån kan boet likna ett stort och tätt fågelbo. Det byggs av torra grenar och kvistar och isoleras invändigt med exempelvis:

mossa
lav
gräs
löv
barkremsor
mjuka växtdelar

Boet har vanligen en eller flera mindre öppningar. Ekorren kan ha flera bon inom sitt hemområde och växla mellan dem.

Den kan också använda gamla fågelbon, trädhåligheter och holkar. Under kalla perioder kan flera ekorrar ibland dela bo, även om de normalt lever ensamma.

Fortplantning och ungar

Parningen kan börja redan under senvintern. Under parningstiden kan flera hanar jaga en hona genom trädkronorna. Jakten kan vara snabb, högljudd och dramatisk men är ett normalt beteende.

Honan är dräktig i ungefär 36–42 dagar. Hon föder vanligtvis omkring fyra ungar, men en kull kan bestå av upp till åtta. Det är enbart honan som tar hand om ungarna.

Ekorrungar föds:

nakna
blinda
döva
helt beroende av modern

Ögonen öppnas efter ungefär tre veckor. Pälsen börjar växa redan under de första levnadsveckorna. Ungarna börjar komma utanför boet vid cirka sju till åtta veckors ålder men diar fortfarande och är beroende av mamman.

De blir gradvis självständiga vid ungefär 12–16 veckors ålder. Under goda år med riklig tillgång på föda kan en hona få mer än en kull.

När ekorrungarna lämnar boet

När ungarna blivit större börjar de klättra runt på stammen och grenarna nära boet. De kan se osäkra och klumpiga ut under den första tiden.

En ung ekorre som sitter ensam på en gren eller trädstam är därför inte automatiskt övergiven. Mamman kan befinna sig i närheten och fortsätta mata och vaka över ungen utan att visa sig när människor är på plats.

Ungar som är fullpälsade, varma, vaksamma och kan klättra ska vanligtvis lämnas i fred och observeras på avstånd.

En unge kan däremot behöva hjälp om den:

är naken eller bara delvis pälsbeklädd
känns kall
ligger på marken och inte kan klättra
är skadad eller blodig
har flugägg eller larver
skriker ihållande under lång tid
följer efter människor
är mycket slö eller orkeslös
har angripits av katt eller hund
hittats tillsammans med en död mamma

Kontakta alltid en godkänd viltrehabiliterare innan en till synes frisk unge tas om hand.

Ekorrens kommunikation

Ekorrar kommunicerar med hjälp av ljud, dofter och kroppsrörelser. De kan ge ifrån sig låga knäppande ljud, varnande läten och kraftiga skrik.

En orolig eller varnande ekorre kan:

stampa mot barken
rycka med kroppen
vifta eller slå med svansen
ge ifrån sig upprepade läten

Stampningarna kan höras på långt avstånd och hjälper till att varna andra ekorrar. Ekorrar lämnar även doftmarkeringar på grenar och trädstammar.

Lever ekorrar i familjer?

Ekorrar är huvudsakligen ensamlevande. De försvarar normalt inte ett strikt avgränsat revir, och flera individer kan därför använda samma område när det finns gott om föda.

Varje ekorre har ett hemområde som kan överlappa andra ekorrars områden. Möten kan leda till korta jakter eller hotbeteenden, men flera individer kan ibland äta i samma träd eller vid samma matplats.

Honan lever tillsammans med sina ungar medan de fortfarande är beroende av henne.

Livslängd

Dödligheten bland unga ekorrar är hög. Många överlever inte sitt första levnadsår på grund av rovdjur, svält, sjukdomar, trafik och olyckor.

De ekorrar som överlever ungdomen kan leva i flera år. En vanlig livslängd i naturen är ungefär två till fyra år, medan enstaka individer kan bli omkring sex till sju år gamla.

Ekorrens naturliga fiender

Ekorren har flera naturliga fiender. Den kan tas av bland annat:

duvhök
berguv och andra större ugglor
mård
räv
katt
andra mindre rovdjur

Mården är särskilt väl anpassad för att jaga ekorrar eftersom den också är en skicklig klättrare.

Ekorren försöker undkomma genom snabba riktningsförändringar, hopp mellan grenar och genom att hålla trädstammen mellan sig själv och angriparen.

Faror i människans närhet

Många ekorrar lever nära människor. Där utsätts de för andra risker än i skogen, exempelvis:

biltrafik
katter och lösa hundar
fällor och nät
öppna vattentunnor
skorstenar och ventilationskanaler
beskärning eller trädfällning under ungperioden
förstörda bon
kollisioner med fönster
elledningar och transformatorer
olämplig utfodring

Trädfällning och kraftig beskärning bör undvikas när ett bebott ekorrbo finns i trädet. Om ett bo upptäcks under arbetet bör området lämnas lugnt och en viltrehabiliterare kontaktas för rådgivning.

Ekorrens situation i Sverige

Ekorren är bofast och allmänt spridd över hela Sverige. Arten bedöms som livskraftig och är inte rödlistad i den svenska rödlistan 2025.

Det betyder inte att enskilda populationer är opåverkade. Tillgången på föda kan variera kraftigt mellan olika år, särskilt beroende på mängden frön i gran- och tallkottar. Avverkning, fragmentering av skog, trafik och förlust av gamla träd kan också påverka lokala ekorrbestånd.

Ekorren är ett vilt djur och får inte fångas in eller hållas som sällskapsdjur. För att vårda och rehabilitera en skadad eller föräldralös ekorre krävs tillstånd från länsstyrelsen.

Så kan du hjälpa ekorrarna

Du kan hjälpa ekorrarna genom att skapa en trygg och varierad miljö:

Bevara gamla och stora träd.
Låt träd och buskage bilda sammanhängande stråk.
Undvik att fälla träd med bebodda bon.
Sätt upp en lämplig ekorrholk.
Håll katter inne eller under uppsikt, särskilt under ungperioden.
Täck öppna vattentunnor och behållare.
Lägg en flyktpinne eller bräda i djupa vattenkärl.
Använd inte nät där ekorrar kan fastna.
Kör försiktigt där ekorrar ofta passerar vägen.
Erbjud färskt vatten under varma och torra perioder.

Vid stödutfodring kan ekorren erbjudas exempelvis hasselnötter, valnötter och andra osaltade nötter. Nötterna bör vara naturella och fria från salt, kryddor, choklad och sötningsmedel.

Utfodringsplatsen ska hållas ren för att minska risken för smittspridning och för att inte locka till sig råttor. Naturliga livsmiljöer och tillgång till varierad föda är alltid viktigare än regelbunden utfodring.

En viktig del av skogens ekosystem

När ekorren gömmer nötter och frön blir en del av dem aldrig uppätna. Dessa kan senare gro och utvecklas till nya växter. Ekorren bidrar därmed till spridningen av frön och svampsporer.

Den är också en viktig del av näringskedjan och fungerar som föda för flera rovfåglar och rovdjur.

Genom att bevara träd, buskage, skogsbryn och andra sammanhängande grönområden skapar vi bättre förutsättningar för ekorren och många andra arter.