Igelkotten – ett taggigt nattdjur

Igelkotten, Erinaceus europaeus, är ett av Sveriges mest välkända vilda däggdjur. Den känns lätt igen på sin spetsiga nos och de täta taggarna över ryggen och sidorna. Trots sitt utseende är igelkotten inte en gnagare, utan tillhör ordningen äkta insektsätare.

Utseende och storlek

En vuxen igelkott är vanligen omkring 20–30 centimeter lång och väger ungefär 400–1 200 gram. Vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och tillgången på föda. Enstaka individer kan väga betydligt mer.

Taggarna är egentligen ombildade hårstrån. En vuxen igelkott har omkring 5 000–7 000 taggar. Taggarna lossnar och ersätts successivt, ungefär som vanlig päls. Ansiktet, magen och benen är täckta av mjukare hår.

När igelkotten känner sig hotad drar den ihop musklerna längs kroppen och rullar ihop sig till en tät boll. Taggarna riktas då utåt och skyddar huvudet, benen och den mjuka undersidan.

Var lever igelkotten?

Igelkotten förekommer framför allt i södra och mellersta Sverige, men finns även lokalt längre norrut. Den trivs i varierade miljöer där det finns både föda och skydd, exempelvis:

villaträdgårdar och parker
lövskogsbryn
hagmarker
buskage och häckar
odlingslandskap
rishögar, komposter och tät vegetation

Igelkotten gynnas av lite vildare och sammanhängande miljöer. Tätklippta gräsmattor, slutna staket och alltför välstädade trädgårdar ger däremot få gömställen, mindre föda och färre möjligheter att bygga bo.

Ett nattaktivt djur

Igelkotten är huvudsakligen aktiv från skymningen och under natten. Då söker den föda med hjälp av sitt välutvecklade lukt- och hörselsinne. Synen är inte lika viktig.

Under natten kan en igelkott röra sig över förhållandevis stora områden. Den följer gärna häckar, buskage och andra skyddade stråk. Igelkottar är normalt ensamlevande och har inga fasta parförhållanden.

En igelkott som är ute på dagen är inte automatiskt sjuk. Honor med ungar kan behöva söka föda även dagtid, och en frisk igelkott kan ha blivit störd i sitt bo. En igelkott som ligger öppet, vinglar, är kraftigt avmagrad, kall, skadad eller omgiven av flugor behöver däremot bedömas närmare.

Vad äter igelkotten?

Igelkotten är huvudsakligen insektsätare, men kosten varierar beroende på vad som finns tillgängligt. Den naturliga födan består bland annat av:

skalbaggar och andra insekter
larver
daggmaskar
sniglar
spindlar
tusenfotingar
andra mindre ryggradslösa djur

Ibland kan igelkotten även äta ägg, mindre kadaver och små mängder växtdelar. Daggmaskar, insekter och sniglar utgör en viktig del av den naturliga födan.

Den som vill stödmata en frisk, vild igelkott kan erbjuda proteinrik våt- eller torrmat avsedd för katt samt en låg skål med färskt vatten.

Ge aldrig mjölk. Igelkottar tål inte komjölk särskilt bra och kan få diarré och uttorkning. Vatten är alltid det bästa att erbjuda.

Fortplantning och ungar

Parningen sker vanligtvis under våren och försommaren. Under uppvaktningen kan hanen gå runt honan under lång tid medan hon fräser, puffar och håller taggarna resta.

Ungarna föds oftast under försommaren, men sena kullar kan förekomma. Sent födda ungar får kortare tid på sig att växa och bygga upp tillräckliga fettreserver inför vintern.

Igelkottsungar föds blinda, döva och med mjuka, ljusa taggar som ligger skyddade under en vätskefylld hud. De första taggarna blir synliga kort efter födseln och hårdnar successivt.

Honan föder upp ungarna ensam. Boet är vanligtvis väl dolt under löv, ris, buskar, byggnader eller annan tät vegetation. Ett bebott bo ska lämnas helt ostört. Om honan skräms kan hon överge boet eller flytta ungarna.

När ungarna blivit större börjar de följa med modern ut och lära sig söka föda. Efter hand blir de självständiga och lämnar familjegruppen.

Vinterdvala

Under hösten äter igelkotten intensivt för att bygga upp fettreserver. När temperaturen sjunker och tillgången på föda minskar går den i vinterdvala.

Vinterboet byggs av bland annat torra löv, gräs och mossa och placeras på en skyddad och väldränerad plats. Det kan finnas under en rishög, tät buske, vedtrave, altan, bod eller i en särskild igelkottsholk.

Under dvalan sjunker kroppstemperaturen kraftigt och kan ligga omkring fyra grader. Ämnesomsättningen, hjärtfrekvensen och andningen går ner för att spara energi. Igelkotten kan vakna till kortvarigt under vintern och ibland byta sovplats.

En igelkott som störs upprepade gånger under vintern förbrukar värdefulla fettreserver. Därför bör löv-, ris- och komposthögar lämnas orörda under den kalla delen av året.

Livslängd

Många igelkottar dör redan under sitt första levnadsår. De som överlever ungdomen kan leva i flera år, men den genomsnittliga livslängden i naturen är relativt kort. Många blir omkring två till tre år gamla, även om vissa individer kan bli betydligt äldre.

Igelkottens fiender och faror

Igelkottens taggar ger ett bra skydd mot många rovdjur, men inte mot alla. Grävlingen är ett av få svenska rovdjur som kan komma åt en hoprullad igelkott. Unga eller försvagade individer kan även tas av andra rovdjur.

De största hoten mot igelkotten är ofta kopplade till människan och våra miljöer:

biltrafik
robotgräsklippare och röjsågar
nät, trådar och stängsel
djupa dammar och pooler utan flyktväg
öppna brunnar och gropar
bekämpningsmedel och miljögifter
bränning eller flyttning av löv- och rishögar
förlust av buskage, småbiotoper och övervintringsplatser

Robotgräsklippare bör endast köras under dagtid, eftersom igelkottarna framför allt är aktiva från skymningen och under natten.

Igelkottens situation i Sverige

Igelkotten har minskat kraftigt i Sverige. I den svenska rödlistan 2026 klassas arten som sårbar, VU, vilket innebär att den bedöms löpa förhöjd risk att försvinna från landet om den negativa utvecklingen fortsätter.

Orsakerna är sannolikt flera och innefattar bland annat trafikdödlighet, förändrade livsmiljöer, färre övervintringsplatser, miljögifter och ett mer ensartat jordbruks- och trädgårdslandskap.

Igelkotten är fredad från jakt. Vilda igelkottar ska lämnas fria och får inte fångas in eller hållas som sällskapsdjur. Ett skadat eller sjukt djur bör lämnas till en godkänd viltrehabiliterare eller bedömas av veterinär.

Så kan du hjälpa igelkottarna

Du kan göra stor skillnad genom enkla åtgärder:

Ställ ut en låg skål med färskt vatten.
Lämna delar av trädgården lite vildare.
Bevara häckar, buskage, lövhögar och rishögar.
Skapa små öppningar längst ner i staket.
Kör robotgräsklipparen endast i dagsljus.
Kontrollera högt gräs och buskage innan du klipper.
Lägg en bräda eller ramp i dammar och pooler.
Undvik bekämpningsmedel och snigelgift.
Kontrollera ris- och lövhögar noggrant innan de flyttas eller eldas.
Låt ett igelkottsbo vara helt ostört.

Genom att skapa trygga passager, tillgång till vatten, naturlig föda och skyddade boplatser hjälper vi igelkotten att leva kvar i våra trädgårdar och närmiljöer.